För att fortsätta på sommar längtan så ska jag berätta en liten historia som jag trodde på riktigt skulle bli det sista jag fick uppleva i mitt allt för korta liv hittils.
Vår roadtrip hade kommit till Nagu och vi strandade där mitt i natten. Utan några planer direkt blev vi erbjudna en villa fest. Why not tänkte vi då innan vi förstod att för att ta oss dit skulle vi åka i en överbelastad båt med inte allt för nyktra kaptener.
Det var bråk om de skulle hitta till villan utan sjökort eller om de skulle svänga in och hämta ett. Beslutet blev att dom skulle hitta utan... När vi väl var ute på havet, regnet började piska och åskan närmade sig med stormsteg var ingen så säkert längre på att dom skulle hitta. Strålkastare användes för att kolla så vi inte skulle köra på grund och spekulationerna om var vi var oroade oss österbottningar en aning, eftersom vi inte hade den blekaste aning.
För att pigga upp situationen sjöng vi sånger som "Det sägs att ovan molnen är himlen alltid blå.." och "Sommaren är kort det mesta regnar bort...". Lyckan som uppstod då vi äntligen fick kontakt med civilisationen var enorm!! Efter den upplevelsen har jag lovat mig att aldrig sätta mig i en båt med okända onyktra människor igen. Och definitivt inte när det bulldrar och blixtrar någon kilometer bort!
Slutet gott allting gott! Och som avslutning så skriver jag ett passande citat som följer med oss vart vi än går...:)
"För att bli gammal och vis måste man vara ung och dum"
1 kommentar:
Kära Anna.
Jag är glada att vi lever! Men de va ju en upplevelse vi inte lär glömma på ett tag! :P
Skicka en kommentar